Efter första halvlek ligger Edsbyn under med 0-3 mot Västerås och hoppet kändes litet. Jag försökte lugna ner mig själv och Anders att Byn tar det här, dom vänder hela matchen som mot Vetlanda. Allt kan hända!

På bussen hem från discoträningen satt jag och lyssnade på radion på telefon men det sändes bara hockey på sportradion så lite bajs ryck man fick då. Sedan kommer det önskade målet. 1-3 utav Jocke Hedqvist och satt på bussen och BAD till Gud om mirakel.

På vägen hem från bussen gör byn ännu ett mål så matchen står 2-3 tack vare Peter Törnberg. Jag rusar hem under de 8 minutrarna som var kvar och tänkte att Mamma och Fritte måste ju kolla matchen på teve bara för att se  Byn förlora så man kunde bli mobbad efteråt. Mycket riktigt så kollade dom på matchen. jag slänger mig i soffan och får se 3-3 målet utav Jocke Hedqvist även denna gång.

Jocke kände sig på gång och gjorde det sista och avgörande målet med bara några minuter kvar utav matchen.

Jag kan lova er att jag satt inte still och höll käften inte. Jag hoppa och jag tjoade och skrek så jag höll på att spy. -jag var hur jävla underbart glad som man blir endast en gång vartannat år minst. Jag vet inte när jag kände denna sist men det var för ungefär 1 år sedan jag träffade min älskling :)

På lördag kan ni räkna med mig i klacken på Studenternas IP i Uppsala och räkna med att jag kommer skrika halsen utav mig. En final mot Sandviken är inte att leka med. Det kommer bli hur jävla tuff och spännande match som helst fast med denna gång få slippa den där jävla kärringen till speaker.